Ett samtal där vi möter en av de nyckelpersoner som gör Operahuset till vad det är. En person som spelar en viktig roll i Operahusets berättelse och bidrar till upplevelserna, värdskapet och den inkluderande gastronomin. Tillsammans fortsätter vi att skapa minnesvärda ögonblick – en middag, en fest och en upplevelse i taget.
Den här gången möter vi Pierre Bergling, superintendent i Operahuset.
Hej Pierre! Du är superintendent på Operahuset. Vad innebär rollen egentligen?
Titeln är gammal och lever kvar här och på Grand Hôtel och handlar om att ta hand om huset, men inte på samma sätt som en fastighetsskötare. Det är ett uppdrag som rymmer både ansvar och tradition. Jag fick titeln för två år sedan, men jag började faktiskt här redan som 17-årig praktikant när jag gick på restaurangskolan i Sundbyberg. Jag har arbetat på nästan alla avdelningar i huset, med ett avbrott på fem år då jag var F&B-manager på Nobis Hotel.
Vad innebär ditt arbete i praktiken?
Jag avlastar avdelningscheferna så att de kan fokusera på servicen. Själv har jag hand om leveranserna, inköp, arbetsmiljö, ekonomi och entreprenader. Jag är också länken till Statens Fastighetsverk när det gäller husets förvaltning.
Minns du din allra första dag i huset?
Oh ja! Jag och min vän Adam började som praktikanter. Vi möttes av husfrun, fick skriva in oss, hämta rockar, stryka byxorna med pressveck och putsa skorna. Vi fick en instruktion med exakta mått för dukningen och skulle sedan provduka inför restaurangchefen, som kontrollerade allt med linjal.
Vi fick också en manual med runt 30 punkter – från hur man hälsar gästerna välkomna till hur man hjälper dem ut i taxin. Menyn skulle vi kunna på franska, svenska och engelska. Det var otroligt tufft, men min lärare brukade säga att det här var Sveriges svåraste och bästa restaurang – och jag visste att det var precis där jag ville vara.
Håller du fortfarande kontakten med det gamla teamet?
Ja, vi ses minst en gång om året för lunch. Många är ju äldre nu, men det är en speciell gemenskap som sitter i
Vad betyder Operahuset för dig personligen?
För mig är huset mer än en arbetsplats – det är verkligen som ett andra hem. Jag tänker sällan på att jag ”är på jobbet”.
Hur har huset förändrats under din tid här och vad är det som alltid finns kvar?
Kärnverksamheten har förändrats väldigt lite under mina 24 år. Det är fortfarande samma typ av evenemang och traditioner. Det som förändras är människorna. När jag idag arbetar med julbordet tillsammans med Emanuel känns det nästan som när jag började. Servicen och kvalitén har höjts, men den röda tråden sitter i historien och i väggarna.
Finns det ett ögonblick som etsat sig fast lite extra?
Alla tillfällen då vi fått arbeta för kungafamiljen. Bröllopsmiddagen för kronprinsessan Victoria och prins Daniel är ett minne för livet. Den hemliga provmiddagen här inne i Operakällaren var något alldeles särskilt – knappt någon i huset fick veta vad som pågick och pressuppbådet utanför var enormt.
Sedan finns förstås otaliga stora middagar och fester med prominenta gäster som stannat kvar i minnet.
Hur ser du på service och värdskap?
För mig är det inte bara ett jobb, utan något jag tycker är roligt. Det är det som är kärnan i service – du måste gilla det du gör, annars syns det direkt för gästen.
Vad är Operahusets själ och hur bevaras den i en värld som förändras?
Det är kulturen, maten och allt som byggts upp här genom åren. Operabaren till exempel har haft samma koncept i över 120 år. Alla som arbetar här vill bevara det som varit, men samtidigt finslipa små detaljer.
Har du en tidpunkt då du tycker att huset känns som mest levande?
Första advent helt klart. När huset smyckas, julbordet dukas upp och den första servicedagen inleds, då är huset som allra vackrast
Har du en favoritplats i huset?
Operabaren – för historien, maten och gästerna.
Vad ser du som ditt största ansvar gentemot huset?
Att ta hand om de kulturmärkta delarna – att se till att de vårdas och bevaras.
Vad har du lärt dig om människor efter alla dessa år här?
Att bli en människokännare. Här möts alla typer av människor – olika åldrar, erfarenheter och bakgrunder – men vi är alltid ett team. Det är en styrka.
Hur har du själv förändrats av att arbeta här?
Jag har vuxit upp här. Jag har mognat och lärt mig enormt mycket om mat, dryck och kultur. Ett år tog det att lära sig grunderna – det var verkligen här jag fick hela min restaurangutbildning.
Finns det någon förebild du burit med dig genom åren?
Många. Men särskilt Jean-Paul Bénèzeth, han var källarmästare på Operakällaren och min chef under 20 år. Han har haft en avgörande betydelse för min karriär.
Snart väntar en lång renovering av hela huset. Hur känns det?
Det är förstås tråkigt, men också fint att få vara med när huset stänger – och ännu mer fantastiskt att få vara del av planeringen inför nya Operakällaren 2032. Just nu sitter jag med arkitekterna och ritar upp köket. Att renovera huset är både väldigt nödvändigt och spännande.
Vad hoppas du att kollegor och gäster minns dig för den dag du går ut genom dörrarna för sista gången?
Som en person som varit hjälpsam, trevlig och bidragit till husets historia.
Om du fick ta med dig en enda sak hem från Operahuset – vad skulle det vara?
En tavla av Taube som hänger i trappan upp till Operabaren. På 1930-talet satt en ung Evert Taube där och ritade ett porträtt av Eva med läppstift på en servett från Operakällaren. Jag har alltid tyckt om den.
